Lena Gustavson-Silléns målningar väcker ofta föreställningar om landskap. Det handlar inte om avbildningar av existerande landskap utan om färger och former så öppet arrangerade att betraktaren efter egen sinnesstämning kan läsa in skydd eller utsatthet i den mörka skogen, minnen av ängar och grästuvor eller sina egna känslor inför havets storslagenhet.
Rumsligheten byggs upp scenografiskt av tydliga skiktningar och får liv av färger som äventyrar ens föreställningar om hitom och bortom. Ibland står något i vägen. Och det som skymtar fram bakom kan vara ljus eller mörker. Ibland ringar sig små tecknade krumelurer fram över scenen. Som ett skriftspråk med okända betydelser, eller som sår i ytan.
Färgen är ibland pastost uppmålad på duken, ibland delvis bortskrapad eller borttvättad, men alltid med tydliga spår av en snabb och fysisk arbetsinsats. Däremot undviker konstnären att redovisa sina egna tankar eller avsikter bakom det hon målar. Men hon ger oss en spegel för våra egna minnen, känslor och fantasier.
